I söndags var det så dags, den riktiga utmaningen för att se om vi lyckas i våra försök att tömma tanken.
Jag tog plats bakom ratten och så började äventyret.
Färden tog oss upp på E4an och söderut! Det mest spännande på den etappen var nog fotograferingen
Fina flygplan vid påfarten
Vilken vinkel måste man ha på kameran för att båda ska få plats?
Så länge det var ljust ute kunde man leka lite med speglarna
Så nära vi kom att testa hur mycket last vi kunde få in..... jackorna var lika skrynkliga som vanligt :)
Om man, som oss, är utrustad med långa ben så är det effektfullt att trycka sätet max bakåt men om man ska ha någon i baksätet då så måste den personen ha kycklingben.
Vi tröttnade snabbt på att bara transportera oss så vi bytte E4an mot gamla fina vägen utefter Vättern ner mot Gränna.
Nu fick bilen bekänna färg. Rallykänslan är underbar, svaren kommer omgående både på gasen och bromsen och kopplingen är snabb och distinkt. I backar och kurvor visar den sig i sitt rätta element.
Första stoppet blev vid Rökstenen där vi bytte förare. När man är lång är det jobbigt att krångla sig ut
Mittstolpen är placerad långt fram och är man lite stel i ryggen så bör man undvika att parkera nära en annan bil.
Efter totalt 25 mil än så länge skulle nog bilen behöva spolas av och jag var väldigt sugen att prova men det hann vi inte med
Att öppna bagageluckan när bilen är så här smutsig gör att man saknar en knapp i dörren eller på nyckeln för att släppa låste hur man än bär sig åt så blir man väldigt smutsig.
Byte av förare, nästan trängre att ta sig in och plötsligt förstår jag varför jag är stel i en muskel i ryggen.
Väl inne och på plats i stolen så är det ren glädje att köra.
Känslan av att åka cabriolet är stor, ljuset och öppenheten känns otrolig.
Satte man dessutom på fläkten på full effekt så finns det nu ett bra alternativ till att ta ut cabben nyårsafton iår igen.
Full koll och tungan rätt i munnen, nu har vi tagit en extremt dyr kopp kaffe i Gränna och är åter på motorvägen men nu på väg hemåt igen.
Sambon testar farthållaren och vi var tvungna att stanna för att få ordning på hur den fungerade. Paddeln sitter riktigt dold bakom ratten men när man väl lärt sig hur det fungerar så är det lättare. En sak som tog mer än en helg för mig (och sambon) var att känna vilken spak man var på, paddeln med farthållaren sitter väldigt långt ner och helt plötsligt har man slagit på blinkersen istället.
Hur paddeln för radion fungerade lyckades vi aldrig lista ut men hade jag köpt bilen till oss, nördig som jag är, hade jag säkert tagit med handboken in och läst på även på denna bil.
25 mil, nu börjar jag bli mör i baken. Stolarna är bekväma men ger inte mycket stöd till svaken och 25 mil är ingen konstig utflykt för oss eftersom det är 22 mil att åka till svärföräldrarna. Ryggen vill också sträcka på sig lite och en korv med bröd stående utanför korvmojjen var välbehövligt.
Eftersom vi letar efter nytt boende så var nästa stopp ett hus. Grusväg dit, självklart med smal väg. Parkering bredvid en gran och i den lilla luckan som lämnats mellan två andra bilar var inga problem. Huset var inte mycket att ha men jag fick prova backen eftersom det var lättare att backa än att försöka vända.
Av någon anledning kan vi fortfarande köra 78 mil enligt mätaren, den lurade oss ner till kvarts tank innan den sjönk rejält.
När jag får tillfälle att sitta bredvid så öppnar jag handskfacket och hittar en rolig sladd.... inser att det är den där inställningen av sändare på radion som jag lyckades få in vid något tillfälle och helt plötsligt lyssnade vi på min musik från telefonen. Kanske borde vi letat USB-uttag men om det finns i bilen så var det inget vi hade koll på.
Nästa mål efter landet söder om Linköping så tog vi en rejäl sväng till Västervik eftersom sambon var godissugen (det var naturligtvis en bra ursäkt att få köra riktigt långt) och vägen dit var kurvig, växellådan fick göra sitt och ibland gick det att köra på 5an.
Panelbild, det krävdes en blixt för att ta fram allt, den är mörk och saknar vissa bakljusdetaljer.
Hemåt från Västervik men snabbvägen till Linköping var ju för enkel och önskemål att hämta dottern togs på djupaste allvar.
Smala och kurviga vägar.... som gjort för rally men så plötsligt: DJUR!!!! Hjort, rådjur och vildsvin är det gott om i södra Östergötland och just i de här skogspartierna verkade det finnas hur många som helst. Ljusbilden i helljuset var kanske inte optimal framåt (kan vara smutsen) men åt sidorna var den helt underbart bra. Vi räknade djuren i dussinet per gång och ett gäng ockuperade även vägbanan. Mörkret var så kompakt att alla kort blev kolsvarta men ljuset visade ändå vad som gömde sig i vägrenen.
Avslutningsvis så tog vi oss hem både tryggt och säkert! Jag försökte avrapportera direkt men var tvungen att skala ner alla kort. Bättre sent än aldrig hoppas jag :)
